Det är med hjärtat i halsgropen jag skriver detta inlägg!
i veckan har några incidenter skett här hemma som påminner mig om att Michell i själva verket också är väldigt liten.
Jag har lagt en sovande Kennedy i spjälsängen och jag och Michell står i hallen. Eller efter någon sekund är det tydligen bara jag som står i hallen, men det vet inte jag om vid den tidpunkten. Jag hör en speldosa som plinkar och tänker inte mer på det förrän jag lägger märke till melodin. Det är Kennedys speldosa, och den hönger ovanför hans spjälsäng! Mer hinner jag inte tänka, jag bara rusar dit och mycket riktigt sitter han i Kennedys pyttelilla säng brevid sovande Kennedy. Vad som helst hade kunnat hända! Michell hade, när han klättrade upp och slängde sig i sängen kunnat komma åt Kennedys huvud med knäet, brytit en arm på honom eller kvävts av tyngden. Det finns så många scenarier som flugit genom mitt huvud! Nu vaknade han ju inte ens eller skrek så denna gång gick det ju lyckligtvis bra och det ska aldrig någonsin hända igen. Det är dock väldigt tydligt att Michell är liten i sitt tänk och han är väldigt oförsiktig eftersom han alltid ska skynda sig. Även om han menar väl kan det lätt bli lite fel, så det gäller att vara vaksam vareviga sekund! Och då är ändå jag en person med VÄLDIGT stort kontrollbehov och med koll på det mesta ska jag tala om!
Nästa scen utspelar sig i köket, där jag satt Michell och Kennedy mitt emot varandra vid bordet. Michell i sin matstol och Kennedy i matstolen med babysitter på. Michell äter och jag passar på att damsuga under bordet och vänder mig om mot hallen en kort sekund. Då hör jag Filippa som står mitt emot mig skrika varpå jag vänder mig om. Michell har nu tagit sig ur sin stol och krypit över bordet till Kennedy. Han hinner just precis ta tag i Kennedys luva ( som sitter på onepiecen) och drar den med Kennedys huvud i mot sig och släpper sedan så huvudet faller bakåt igen, innan jag hinner rycka bort honom. Återigen fortsätter Kennedy att sova, och verkade inte berörd, men jag var ändå tvungen att ringa 1177 för att försäkra mig att inget kunde vara fel.
De andra händelserna handlar mer om att han ska hjälpa honom att ta tutten och stoppar in den i ansiktet väldigt mycket för hårt, eller ska hjälpa honom upp ur vagnen. En gång har han också klappat för hårt rakt i ansiktet.
Det är en svår balansgång eftersom man vill att han ska känna att han är med och tar hand om lillebror och att han inte ska känna sig utanför, samtidigt är det bra när han inte märker av honom alls för då riskerar inte dessa negativa saker att ske.
Kan bara konstatera att det är STOR skillnad på att få syskon då det äldre barnet är 2 år och 2 månader ( som mellan Filippa och Elliot) och 1 år och 8 månader (som Michell och Kennedy) Det hinner hända mycket i utvecklingen och förståelsen för andra på dessa 6 månader.
Aldrig behövde jag jaga Filippa och Elliot på detta sätt heller, men alla barn är ju omika. Ska bli spännande att se Kennedys utveckling!