Lite glada nyheter äntligen.
2017 blir nog ett betydligt bättre år än 2016 iaf:)
När jag var gravid med Michell var både jag och John heeeeelt säkra på att detta skulle vara vårt sista barn! Samma sak sa vi i och för sig efter Elliot också....
Efter att Michell fötts och det gått närmare ett år började det kännas annorlunda. När vi började tänka efter praktiskt insåg vi att det nog inte vore så dumt ändå med ett syskon till Michell som är närmare honom i ålder. De andra två är ju så pass mycket äldre att det inte är säkert att de ens bor hemma om tio års tid.
Allt med kroppen har varit så upp och ner sedan i våras, jag gick upp super mycket i vikt under sommaren utan att då ens vilja vara gravid så det är nog därför många har trott sig veta om detta, men det var bara en helt vanlig viktuppgång. Inte pga tidigare graviditet eller någon ny, jag har inga ursäkter utan jag var bara helt vanligt hederligt tjock. Det kanske hade med stressen för lägenheten att göra och att strul som tillkom. Jag åkte ju för fasen typ sverige runt helt ensam med tre barn så jag levde på godis och cola kan man väl säga.
Faktum är att jag nu till och med är smalare än innan denna graviditet!
Jaja i alla fall gick det tydligen väldigt fort när vi väl bestämde oss i höstas, men eftersom min kvinnliga "klocka" också har varit upp och ned visste jag inte om det då. Det var först nu innan julafton som jag gjorde ett ultraljud och fick veta hur lång tid som gått. Nu är det närmare fyra månader gånget så jag har tom gått över den mest kritiska perioden, vilket fick mig att känna att jag kunde berätta detta offentligt nu.
Vi vet inget kön än, men jag kan nästan garantera att det blir en lillebror denna gång också då pojkar är överrepresenterade på Johns sida av familjen/ släkten. Så det är störst chans så att säga. För oss har det ju ingen större betydelse eftersom vi redan har av båda könen. Det kanske inte hade haft betydelse om vi hade haft tre tjejer heller eller vice versa, men jag tänker mig att det kunde ha känts annorlunda då.
Förlåt att jag inte fått ut denna information personligen till alla, men tiden har varit så knapp på sistone med alla julbestyr etc
Vi är så otroligt tacksamma över att vi fått tre friska barn tillsammans och att vi fortfarande älskar varandra mer än någonsin efter dessa 12 år. Det är med stor ödmjukhet vi tar oss an denna uppgift en sista gång. Vi måste ju ändå samtidigt vara medvetna om att vad som helst kan hända, inget är skrivet i sten och det finns ju såklart risker med allt, man är ju som sagt 32 år och inte pur- ung längre😂, men just nu verkar det i allafall som att vi ska bli sex st i familjen Lagnemyr/ Brändström. Det kunde vi aldrig tro då vi var 21/22 år och startade första kullen😂😂
Kram på er!