Almina- Ett år utan dig

 
 
Ett år har gått, ett år av saknad och djup sorg. Ofta går det inte att förstå, men när stunden kommer då jag inser att det verkligen är sant är det som att en kniv skär i hjärtat, ett stort gapande mörkt hål som tar luften ur lungorna. Vi kan inte äns krama om dig lilla älskade ängel! 
Ändå är jag inte äns i närheten. Det går inte äns att försöka  tänka mig in i hur det känns att som mamma att förlora ett av sina barn.
Almina han inte äns bli 7 år, men lämnade efter sig så många minnen, så mycket vishet och erfarenhet. Den lilla kroppen har kämpat mer än någon vuxen jag känner!
 
Detta är Almina och Elliot. Almina var här ett år och Elliot 6 månader ( lika gammal som Michell är nu ungefär)
 
 
När Almina dog var jag gravid, känslig av hormoner och med ett nytt liv groende i magen. Det kändes så orättvist, jag ville att Almina skulle få uppleva bebisen! Sorgen blev så svår att jag var tvungen att stå emot. Jag var tvungen att inte känna så mkt just då, att stänga av. Jag gick till jobbet, log, gick hem, tröstade barnen i deras sorg och så höll det på. Jag KUNDE inte sjunga på begravningen för då hade jag gått i tusen bitar. Inget kändes viktigt, inget annat var vesäntligt. "Hur kan ni vara glada?!" Ville jag skrika till folk på stan. "Hur kan ni vara glada när det finns barn som dör?!" Att se sina egna barn i så djup sorg är också så väldigt tungt. Att se hur det brister för dem i de stunder de upptäcker att hon är borta, hur tårarna rullar utför kinderna när de skriker ut sin sorg, hur man inte kan göra något för att det ska bli bra igen för att hon ska komma tillbaka.
Samtidigt finns inget vackrare. De barnen gör för varandra när någon är i sorg är fantastiskt att se. De tar varandras händer och håller dem hårt, de stryker varandra på ryggen och kramar om . Sedan leker de. Till Alminas ära. Det är så de hanterar sorgen,det kanske också är så vi vuxna borde göra. För när jag lät mina känslor vara kvar i kroppen blev sorgen till slut fysisk. Jag orkade ingenting, fick andningssvårigheter, domningar och vattenläckage. Under sista delen av graviditeten blev jag tillslut tvungen att vara sjukskriven.
 
Nu har det alltså gått ett år och det går inte att förstå!
Vi fick äran att gå till hennes grav tillsammans med hennes fina familj och skicka upp rosa ballonger mot himmlen denna sorgens dag! 
 
Filippa 2 år, Almina 1 år, Maria, Alma 3 år.
 
Vi Älskar dig Almina!
 
 
Kommentera inlägget här:
Namn:   Kommentar:
Kom ihåg mig?
Mailadress:
URL/bloggadress: