Förlossningsberättelser del 1

Tänkte att jag skulle dokumentera mina tre olika förlossningar. Det de har gemensamt är väl egentligen att de gått snabbt och utan komplikationer. Och att barnen typ sett likadana ut. Och att de haft liknande vikt och längd. Och att jag haft samma pappa med mig alla gånger. Och att jag två gånger haft samma rum. Ja okej de har nog varit ganska lika ändå!
 
Vi börjar i tur ordning med äldsta först. Nu blir det svårt det är om en månad precis 10 år sedan!!
 
Filippa 06-09-22: 
På morgonen cyklade jag på jobbet och var där en stund under dagen men slutade tidigt. Under tiden jag var där kände jag inget särskilt.
Jag cyklade hem och pysslade på och sedan vid middagstid började jag märka att något var på gång. Då hade jag telefonkontakt med mamma och kände absolut inte att det var någon panik eller så men hon tyckte ändå att det lät som att att John borde cykla hem. Han var i stan och repade.
 
Jag ringde honom och sa att det var lungt men att han kunde köpa med sig pizza på vägen hem så vi slapp laga mat. Han tog mig på orden och tog det väldigt lungt. Efter några timmar började jag känna att nu måste han komma hem. Både jag och mamma ringde och då hade han inte ens köpt pizzorna så det fick han skita i.
 
När han äntligen kom hem insåg vi att vi inte skulle kunna gå på hans bror Albins födelsedagsmiddag så det fick vi avboka. Johns mamma kom sedan med mat som jag åt. Sedan ringde vi förlossningen och de tyckte att vi kunde komma in, då var klockan kanske 20:00. 
 
Jag kan tänka mig att vi lyckades vara inskrivna vid 21- tiden och då konstaterade de att jag var öppen 8 cm, jag hade av någon anledning ( som eg var helt onödig) bestämt att jag prompt skulle ha epidural så jag fick det även fast jag var så pass nära slutet. Då hann jag äta några mackor eftersom det saktade ner förloppet. 
Jag kom ju in på förlossningen med ett brev i högsta hugg där jag skrivit ner att jag måste ha all smärtlindring som gick att få annars skulle jag förmodligen dö. Det var vad alla hade sagt till mig innan. Att fanns det en jag vill dö- knapp, då skulle man minsann vilja trycka där. Jag hade också planerat att det skulle ta flera dagar ( också något som andra sagt kunde hända framförallt vid första barnet) Så nu hade jag tänkt att vi skulle äta godis och spela spel för att fördriva tiden. Det hade jag hört att man gjorde. Det hann vi såklart inte.
Jag förstod helt enkelt inte riktigt att this was it, nu var jag redan i slutet av förlossningen utan att ens veta om det!
kl 23:30 föddes hon. Sista halvtimmen i jungfruns tecken. 3155g och 48 cm. Världens underbaraste lilla kyckling med nyfikna runda ögon, äppelkinder och en liten körsbärsmun. När jag ser bilden och tänker tillbaka så är hon egentligen ganska lik sig fortfarande, både till utseende, nyfikenhet, vetgirighet och bestämdhet. Hon visade när hon var irriterad, hungrig eller ledsen med både ansiktsutrtyck och starka ljud och det är ganska tydligt även idag:)
 
Detta är en av de allra första bilderna då hon just kommit ut med pappa John 21 år.
 
 
Iallafall så gick jag igenom min första förlossning helt utan att jag känt att jag ville dö. Jag kunde inte fatta att det var klart! Var detta allt? Var det det här alla hade skrämt upp mig för?!
 
Där och då bestämde jag mig för att sprida min berättelse som en positiv motpol till alla andra skräckhistorier som man ofta  ( av någon sjuk anledning) får höra som gravid. Av vilken anledning säger man sådana hemska saker till en person som går med magen i vädret? ( då är det liksom för sent att ångra sig!)
 
Vikten på den lilla bebisen hade det ju också spekulerats vilt kring under graviditeten samt mitt gigantiska "elefant" magmått. Mången var de modiga som tog sig friheten. Oftast vilt främmande människor. "Oj vilken mage, detta kommer bli ett stort barn", " hur ska du få ut den bebisen haha".
I efterhand framstår ju dessa kommentarer som helt otroligt iq befriade. 
Vill också säga att ni hade FEL! Att väga 3155g och vara 48 cm är inte att vara en stor bebis, det är tom under medel. Inte för att det spelar någon roll, kommentarer som dessa vore lika onödiga även om hon vägt 5 kg!
 
Dessutom hade vi ställt in oss på en pojke. Elliot skulle han heta:) Så de första timmarna gick jag och tänkte : "vilken söt och underbar dotter vi fått, men nu kommer väl endå Elliot snart?!". Det var som att han saknades redan innan han var tillverkad:) Jag var absolut inte besviken utan det var mer bara att jag varit så inställd på det hela graviditeten.
 
Sedan var det ju namnet! Vad skulle hon heta? Vi kallade henne My under tiden på BB. När vi kom hem provade vi Joline ( som en kompis kommit på var en förkortning av John och Linn) Det hade ju varit fint men det var ändå inte riktigt rätt, jag kände att hon skulle ha något eget, ett långt fint namn ( till skillnad från mitt korta)
Filippa kändes rätt och Isabella i andranamn. Inget av namnen har någon släkt- koppling utan det är hennes alldeles egna. Idag klagar hon ( som de allra flesta gör) över sitt namn, men jag tycker att det passar alldeles utmärkt! 
Nu är hon storasyster till två småbröder och en av de absolut underbaraste små människorna jag vet!
 
 
 
1 Anonym skriven

Ja nog ser hon likadan ut än! :D å joline, det var ju en jättefin idé! :) / Susanne

Svar: Haha jag tycker fortfarande att hon är typ 2 år, men verkligheten börjar gå upp för mig nu: hon är ju värsta tweenie:n:)
Linn Rebecka Lagnemyr

2 Angelica skriven

Tycker att du har helt rätt inställning med att sprida den "icke läskiga" historen om förlossningen.. Själv fick jag höra massa skräckhistorier men jag valde att inte lyssna och jag fick en helt normal förlossningen och kände precis som du "vad det inte värre än så?" då jag har väldigt låg smärttröskel och bara andades in lustgas som smärtlindring och jag hade föreställt mig att det skulle göra minst 20 ggr ondare än vad det gjorde :)

Svar: ja det behövs kastas lite positivt ljus på förlossningar! Tänker framför allt på de som redan är gravida och inte kan göra så mycket åt det:) förlossningen kommer vare sig man vill eller inte och har man då bara hört hemskheter går man kanske och oroar sig helt i onödan!
Linn Rebecka Lagnemyr

Kommentera inlägget här:
Namn:   Kommentar:
Kom ihåg mig?
Mailadress:
URL/bloggadress: