Like a boss
Jag träffade för några år sedan en lärare som berättade om sitt
besök hos en indianhövding. Indianhövdingen hade med sin vishet gjort honom uppmärksam på västvärldens negativa ledarskap. Han lyfte bland annat Hitler som exempel. Vad beror detta på? Att de stora ledarna hos oss ofta bedrivit onskefulla ledarskap?
Hans tillika min teori lyder:
Jo här i Sverige bland annat har vi väldigt svårt att se ledarskap som något annat än bossigt i negativ bemärkelse.
Även om mer kunskap tillkommit i ämnet lever fortfarande gamla strukturer kvar där så kallade "bossiga barn" ska tryckas tillbaka och minsann lära sig att alla ska få bestämma lika mycket vare sig man vill eller inte. Detta gäller också de barn som är mer av den följande sorten. Det är inte heller bra utan de ska tvingas in i en ledarroll. Huvudsak är att alla ska ha det exakt lika och det ska såklart vara "lagom". Där med basta!
Eftersom jag tror att många barn föds med en naturlig ledarförmåga bidrar den negativa synen på "bossiga barn" till att de barnen inte får någon hjälp att varken utöva eller utveckla ett positivt ledarskap i vardagen. Detta betyder i sin tur att ledarskapet riskerar att gå överstyr och bli just negativt.
Jag har mött en del lärare som tänker som jag men det verkar vanligare i dagens skola att de gamla mönstren lever kvar hos de vuxna. Vid en situation där läraren exempelvis ser barnet som bossigt och styrande och där de andra eleverna tvingas stå tillbaka, ser jag ett barn som använder sin sociala kompetens till att skanna av situationen och kompisarna och ta initiativ då denne upptäckt att ingen annan vill ta rodret. Detta är egentligen en otroligt positiv egenskap, men om det bara uppmärksammas som något dåligt och negativt kommer det för barnet tillslut att förknippas med känslor av skam och skuld.
Sorgligt, tycker jag, att vi går miste om så många bra ledare pågrund av denna okunskap. Samtidigt har väl aldrig samhället varit i så stort behov av bra ledare som nu?!
Jag kan tycka att det borde skrivas in i läroplanen och bli något man jobbar kontinuerligt med.
Jag var själv en ledare när jag var liten och en omtyckt sådan, ändå kunde inte de vuxna i pedagogikens s tecken låta bli att trycka till mig så att jag skulle rätta mig in i ledet. I dag tar jag inte alls initiativ speciellt mycket och lyssnar allt för sällan på min inre kraft. Jag kanske hade kunnat bli en jättebra chef eller något liknande om jag hade fått hjälp att öka självförtroendet inom detta område och hjälp att se det som en positiv egenskap. Jag slåss ju ständigt med viljan och kraften jag har inom mig att hitta lösningar på problem, fantastiska ideer som också skulle kunna vara andra behjälpliga om de trädde i kraft, gentemot att jag inte vågar framföra detta på ett bra sätt eller ta känslorna på allvar. Det blir liksom inget av allt det där sprudlande som finns inombords. Jag är övertygad att hur man ser på barn och ledarskap i skolan är en stor del i detta.
Som sagt, världen behöver både ledare och följare och det är på tiden att vi låter människor utvecklas i den riktning de själva känner är mest naturlig. Varken trycka tillbaka eller forcera fram!