Det är inte helt utan att man har ont i hjärtat då barnen blivit större. Man har helt enkelt inte samma koll längre på vad som händer och sker eftersom man inte är med dom överallt.
Det är inte alltid de är snälla mot varandra och inte alltid man får veta vad som hänt. Jag tycker att det är otroligt viktigt att vi föräldrar teamar ihop oss och gör tydligt för barnen att vi pratar med varandra om vi får reda på att något hänt!
Jag vill veta om mitt barn blir drabbat eller om mitt barn drabbar någon annan. För mig är det otroligt viktigt att adressera sådant nu på en gång.
Om några år sitter de på internet, om vi inte sätter värdegrunden nu kanske de "oskyldiga" busringningarna går över till att skriva "busiga" kommentarer till varandras bilder om att någon är ful/ tjock/ dum etc. Och vi vuxna kommer inte att veta något!
När barnen är små är konflikterna direkta och synliga för oss vuxna, de kanske skriker åt varandra eller sliter av varandra saker. Sådan som gör att vi vuxna kan ta tag i problemet direkt. Ju större de blir destå mer undangömda blir konflikterna, de sker i tysthet och långt ifrån vuxenvärldens vetskap. Det vill säga att vi inte alltid heller kan konfrontera dem.
Mitt ena barn berättade tillexempel att de brukar busringa till varandra ibland, men att det är på skoj! Ofta är de är två eller fler som ringer. Det brukar också falla sig så att den de ringer till är ensam. Redan där ringer det varningsklockor för mig.
"Men vad är skoj då" undrade jag?
Det är ju olika för alla. "Tänk efter om du satt själv hemma utan kompis, skulle det kännas bra att de andra ringer dig och fnissar och skrattar i bakgrunden? Även om det inte är uttalade elaka ord är det ju ändå något som gör att det inte känns bra, man är utesluten."
Jag har förbjudit henne att busringa till kompisar om det inte har som syfte att vara trevlig i slutändan och bjuda över den man ringer till eller att man verkligen vill något på riktigt. Absolut inte för att några ska göra sig rolig på det ensamma barnets bekostnad. Det är inte okej.
I det här fallet handlar det om så mycket mer än det uttalade ordet, det är sättet hur man gör något på. Vilken känsla det kan ge.
Jag tror att det kan vara diffust för barn att se sådana situationer själva alla gånger ( bevisligen av exemplet ovan) därför behövs vi vuxna i enad trupp för att lära dem problematisera, nu mer än någonsin. Det barn jag pratar om är ofta väldigt öppen och ärlig och berättar många gånger vad som sker, både vad hon själv har gjort men också vad andra gör, men jag vet att det är långt ifrån allt. Det finns gånger jag råkat överhöra situationer som inte varit bra och det skär verkligen i hjärtat!
Ett vuxet team behövs även utanför skolan som består av föräldrar till barnen de "leker"/ hänger med:) Ett nätverk till vilka man vänder sig när något hänt. På det sättet har vi större chans att bli delaktiga i barnens relationer. Det är bättre för alla parter att direkt kunna prata om det som hänt och reda ut det.
Det handlar inte om att beskylla någon, det handlar om att hjälpa barnen förstå varandras perspektiv.
Parents united:)
Observera att bilderna är från förr och har egentligen inget med sammanhanget att göra!