Nu ska skriva ett ganska så utelämnande inlägg. Anledningen till detta är att jag börjar känna mig så otroligt less samt att jag kanske kan belysa något som kan hjälpa andra i det långa loppet.
Jag har under de senaste åren börjat reflektera mer och mer över många saker som i och för sig rör traditionella könsroller över lag men framför allt uppdelning i familjelivet.
Det är speciellt en sak som jag bara inte kan släppa och gå vidare ifrån eftersom det gör mig SÅ arg. Jag har försökt komma på varför just denna punkt triggar mig så mycket och kommit fram till att det bara känns så fruktansvärt orättvist mot min person så att jag bara måste belysa det!
HUR kan det komma sig att när det ( nästan, jag gör fortfarande lite för mkt) är jämlikt i vårat förhållande blir jag en "bitch" och John "toffel"?!
Detta har jag fått höra flera gånger av olika personer och det har inte sagts i en vanlig diskussion till mig utan dessutom bakom min rygg. Det som gör mig mest illa är att det är personer av samma kön som jag, i samma sits som jag ( nåja, nästan i alla fall)
Missförstå mig rätt, det är illa vem som än försöker trycka ner kvinnor och förminska oss på detta sätt men vi själva?!? Kom igen, varför? Vi skulle ju stötta varandra!
Jag kommer inte hymla i detta inlägg eftersom vi i vårt förhållande kommit lång väg sedan dessa tuffa år. Allt som hände då är ju anledningen att vi tillsammans är starkare än många andra par idag. Vi vet idag vad vi vill för oss själva och för varandra, men det har inte kommit gratis.
För flera år sedan, när jag och John som nyblivna och dessutom unga småbarnsföräldrar (21 och 22 år) skulle försöka lägga ihop vårt livspussel med två små barn föll av någon outgrundlig händelse alla de svåraste bitarna på mig. ( Ni vet dom 1000- tals omöjliga bitarna med himmel, träd eller gräs av samma färg) Jag "tofflade" så mycket att jag till slut inte fanns, jag gick in i väggen. Kort och gott: han tog för sig och jag gav. Han kunde vara borta och spela fyra dagar i rad i streck ( oh well, 2 dagars spelande och 2 dagars nöje skulle jag kalla det om vi nu ska vara helt ärliga) och resterande jobba dagtid som vanligt. Alla semestrar tog jag , det kunde innebära att jag ibland satt helt själv på ett plan med alla barn och flög hittan och dittan för att de skulle få erövra nya upplevelser och för att han var tvungen att jobba etc. Den svåra ekvationen kom egentligen inte av att vara föräldraledig/ hemmafru med två små barn utan den kom först när jag skulle kombinera detta med att samtidigt var inkomsttagande yrkeskvinna. Då brakade allt ihop.
Det är så konstigt också, för på den tiden var det ingen som pratade om att jag var någon "toffel" och att han var en " bitch", åtminstone inte så att jag hörde iallafall.
Jag ska klargöra en sak: Jag håller inte på något sätt honom ansvarig för detta idag jag är inte bitter på HONOM. Det är inte där problemet ligger längre.
Det är hos alla er som tar er rätten att kalla honom för toffel som ett försök att beskriva mig som någon som kuvar och styr en annan människa utan att ha de rätta korten på bordet. Kanske vill man inte heller ha korten på bordet med tanke på att diskussionen har ägt rum bakom min rygg?
En sak ska jag säga och det är att jag är så fruktansvärt STOLT över att jag har lärt mig att säga NEJ till min andra hälft, jag är STOLT över att kunna deligera bort uppgifter och lämna honom med allt ansvar, jag är STOLT över att jag tagit tillbaka min tid för jobb, träning och intressen.
Och jag vet att han är STOLT över att stå tillbaka, över att ta lika mycket ansvar över sina barn som mig och över att ge mig tillbaka min tid!
Det är ingen av oss som betraktar någon i vårt förhållande som toffel/ diktator, så varför skulle någon annan känna behovet av att göra det?